Läkare-patient-relationen

En läkare-patient-relation behöver inte vara distanserad och opersonlig. Den bör baseras på en genuin dialog och kräver att läkaren visar engagemang.

Psoriasis är en kronisk sjukdom med synliga fläckar. Den orsakar psykiska skador i mer eller mindre omfattning. Självuppfattningen ändras, självkänslan minskar och osäkerhetskänslan ökar. Psoriatiker lider både fysiskt och psykiskt. Förr uppfattade läkare hudsjukdomen som mindre allvarlig jämfört med livshotande sjukdomar (t.ex. cancer) eller kroniska, smärtsamma och funktionsnedsättande sjukdomar (t.ex. slitna leder).

Att lyssna aktivt

Många psoriatiker upplever att deras läkare inte är tillräckligt uppmärksamma på hur sjukdomen påverkar livskvaliteten. De anser också att läkaren är en oengagerad lyssnare och inte diskuterar behandlingarna med dem. Risken ökar att patienten flyttar från en läkare till en annan. Patienter, vars läkare är goda lyssnare, följer behandlingen noggrannare och hanterar följaktligen sin sjukdom bättre.

En god läkare-patient-dialog bygger på att läkaren lyssnar aktivt och personligt. Inget är mer stressande för en patient än en oengagerad läkare.

En engagerad läkare vet hur man ställer rätt frågor vid rätt tidpunkt. Det är lugnande när läkaren har en grundlig förståelse för situationen och medverkar till en personlig relation. Ibland behöver läkaren uppmuntra patienten att ställa egna frågor.

En engagerad läkare är också bättre på att sätta sig in i eventuella psykiska problem. Exempelvis kan läkaren bedöma om patientens grad av självaktning redan var låg innan det första psoriasisutbrottet inträffade. Om det är så, kan läkaren påvisa att personen kan få svårt att klara av sin sjukdom. Psoriatikern kan till exempel uppfatta sin sjukdom som svårartad, även om han/hon bara har två psoriasisfläckar på kroppen.

Korta konsultationstider borde heller inte utgöra en barriär, varken för att utveckla en förtroendefull relation, eller för att läkaren ska kunna göra en uppskattning av den psykologiska dimensionen av tillståndet.

Kunskap

Det råder en viss obalans i läkare-patient-relationen på så sätt att patientens position är svagare än läkarens. Patienten kan känna sig underlägsen på grund av sjukdomen. Relationen har med tiden utvecklat sig i positiv riktning och är i dag flexiblare. Patientföreningar har bidragit mycket till förändringen, eftersom de ser till att psoriatiker numera är bättre informerade och mer delaktiga i valet av behandlingsform.

Läkaren besitter alltjämt större kunskaper än patienten. Av den anledningen kan patienten uppleva sig vara maktlös om hudläkaren ger otillräckligt med information eller använder sig av ett svårbegripligt läkarspråk. I de fallen kommer patienten att hämta information från andra källor, till exempel från Internet eller läkartidskrifter.

Ofta är informationssökning från andra källor än läkaren av godo. Dock ska man ha i åtanke att risken finns att patienten bildar sig en generaliserad uppfattning om psoriasis, samtidigt som varje fall är unikt. Inget ersätter dialogen mellan patient och läkare. Läkaren ska besvara alla frågor så ingående som möjligt.

Hudläkaren ska vara kapabel att se indikationer på depression hos psoriasispatienter. Utöver det lidande som depression medför, sätter den även hinder för efterlevnaden av behandlingen. Det i sin tur gör det svårare att uppnå positiva resultat.

Attityd

Hudläkaren kommer även att ta reda på patientens attityd till psoriasis. Förhållningssättet kan vara medvetet eller omedvetet och hänger ihop med faktorer såsom patientens omgivning, bakgrund och familjehistorik. De resulterar nämligen i en specifik övertygelse och/eller ett specifikt beteende. Det finns även patienter som överför sin sjukdomsuppfattning till andra. De kan också bli övertygade om att alla kommer att avvisa dem på grund av deras tillstånd.

Läkare-patient-relationen är långt ifrån opersonlig, eftersom positiva likaväl som negativa känslor är ömsesidigt involverade. Dessa känslor kan antingen hjälpa eller stjälpa kommunikationen. Reflektera över hur mycket läkare-patient-relationen påverkas av båda parters respektive personligheter. För att exemplifiera, kan en "beroende" patient ha problem att ta beslut och ha ett konstant behov av att vägledas och lugnas. En sådan patients idealiska läkare är instruerande och faderlig till sin läggning. En "tvångsmässig" (som bryr sig om detaljer och har behov av order och kontroll) patient å andra sidan kommer att välja en läkare som är metodisk och minutiös och som beskriver allt in i minsta detalj.

En patient kan utveckla en positiv eller negativ attityd till läkaren, baserad på relationsmönster från barndomen och av psykologer kallad "överföring". En del patienter tillämpar en extremt hövlig och medgörlig attityd till sin läkare och följer behandlingen till punkt och pricka. Ser man till den motsatta ytterligheten finns det patienter som uppför sig tonårsaktigt och gör konstanta uppror. De kan bli förnärmade över varje beslut eller behandlingsform som föreslås.

Efterlevnad - att följa din läkares instruktioner

En nyligen genomförd undersökning med psoriatiker (som undersöktes tre månader efter deras första konsultation) påvisade att bara 61 % av dem följde behandlingen på rätt sätt. Man fann olika anledningar. Patienter ansåg att behandlingen begränsade tillvaron, var rädda för biverkningar eller var missmodiga på grund av bristande resultat. Därför är det avgörande att läkaren noggrant informerar om behandlingen så att patienten får en realistisk syn på behandlingens effektivitet. Läkaren och patienten ska i samråd komma fram till en lämplig behandlingsform. Läkaren ska inte enbart vara kapabel att identifiera patientens förväntningar, utan även de eventuella psykiska motstånden. En behandling ska inte påtvingas patienten.

När patienten genuint upplever att han/hon är involverad i beslutsprocessen, accepteras behandlingen och dess eventuella biverkningar lättare. Effekten blir en bättre hantering av situationen. En sämre efterlevnad av behandlingen kan egentligen vara en öppning för läkaren att etablera en genuin relation till patienten, när denne berättar om orsakerna till varför han/hon har upphört med en behandling, om sin rädsla eller attityd till sjukdomen.

Tyvärr misslyckas ofta behandlingar av kroniska sjukdomar. Hudläkare kan bli bättre på att hantera verkningslösa behandlingar genom att undvika onödigt utdragna behandlingar och i slutändan verkningslösa åtgärder (som bara ökar den ömsesidiga fientligheten). I stället ska patienten bli en allierad i den egna behandlingen.

Referenser

Dermatologi: Clés de communication médecin-patient, doktor Sylvie Consoli, Pr Silla Consoli, utgiven av Editions Scientifiques L&C; LEO.